Att motionera ger många upplevelser. Att cykla Vätternrundan är en motionsupplevelsernas upplevelse och något man bär med sig för evigt. Har du redan gjort det så gör det igen och har du inte gjort det så har du något fantastiskt att se fram emot.
2017 var det dags för fjärde resan runt sjön. Det finns mycket att säga om dom tre tidigare rundorna men det får bli en annan gång. Nu stod vi där på startlinjen vid 06-tiden förväntasfulla, kissnödiga, pirriga och nervösa den där lördagen i slutet av juni med 300 km och en hel dags cyklande framför oss. Det var vi – ”los tres amigos”, jag, Peter och Simon med sällskap av Mallis-lägerkompisarna Anders och Andreas från Skåne. Fem något sammanbitna men glada motionärer drog iväg med den tilldelade startgruppen.
Vilken resa det blev. Helt magisk och jag är helt säker på att 2017 års Vätternrunda kommer att gå till historien som en av de som hade bästa möjliga väder. I stort sett ingen vind och sol, sol ,sol. Vättern låg spegelblank på vår högra sida när vi närmade oss Jönköping i tidig morgon. Det händer max fem gånger under året var det någon lokal förmåga som sa.
Det är klart att cyklandet och ”prylnörderiet” har sin tjusning men människorna man träffar är det som egentligen betyder någonting och som skapar dom oförglömliga spåren i själen. Det är ju det som gör Vätternrundan till en folkrörelse. En helt en unik företeelse och upplevelse som är omöjlig att inte förälska sig i. Trampa och cykla kan man ju göra när som helst och nästan var som helst men när man gör det med alla andra ungefär 23 000 runt Vättern den där lördagen under cykelveckan kan det inte jämföras med annat.
Man träffar ju – och pratar med – en salig blandning av gubbar och tanter. En del har man träffat tidigare på Mallorca-läger eller i andra sammanhang. Man stöter på massor av entusiastiska och trevliga funktionärer som förtjänar all uppmuntran. Ibland byter man bara några ord och ibland pratar men en längre stund. En del hinner man prata med flera gånger då men ses vid olika ställen helt slumpmässigt under dagen. Galet. Vi gafflade med Bingo Rimér strax före start, jag snackade lite med herr Pietilä som är en välkänd cykelprofil från mina hemtrakter i klungan på väg ut ur Motala. Lite snack, livesändning, filminspelning och fotografering med Roberto Vacchi blev det längs resan och även prat med Kalle som är en av skidåkarna i Jörgen Brinks Ski Team. Han är inte bara en fena på skidor utan en jäkligt bra cyklist också. I Medevi blev det glada tillrop och vinkande till Helena och Bengt som har sin affär där dom säljer den – i cykelkretsar – klassiska salvan ”rumpräddaren”.
Tanken slår mig nu. Hur hinner man med att cykla egentligen? Säkert är det så att det är alla dessa möten och snack med människor som gör att man helt plötsligt inser att man är inne på sista delen av rundan och att målet är nära. Även om man vill göra en bra tid så vill man inte att det ska ta slut. Märkligt och hela grejen är lurigt beroendeframkallande.
Att jag slog personligt, krossade farsgubbens familjerekort och var först över linjen i vårt team på fem när jag dundrade in under portalen på drygt 8 timmar spelade inte så stor roll när vi hade eftersnack och after bike i en Motalapark som kokade av ovärderliga funktionärer, cykelentusiaster och en stor sol. En helt magisk folkfest!
Har du redan gjort det så gör det igen och har du inte gjort det så har du något fantastiskt att se fram emot. Upplev Vätternrundan. En sak är helt säker. Håll i er i Motala. Los Tres Amigos will be back!
